Historik

EFS Missionsförening i Piteå.

Den historiska bakgrunden till EFS verksamhet i Piteå är de religiösa rörelser som benämndes ”det norrländska nyläseriet”.
Under 1700-talet fanns i övre Norrland pietistiska läsarkretsar ur vilket ”nyläseriet” i början av 1800-talet emanerade. Nyläseriet sägs ha sin upprinnelse i en väckelse, som uppstod i Porsnäs år 1802. Efter slitningar i rörelsen klövs den senare i två grenar, en lagisk och en evangelisk riktning. Den evangeliska riktningen blev den dominerande och förde väckelsen vidare.

Under 1840-talet delade sig rörelsen i två grenar: en separatistisk gren som under 1850-talet bildade egna församlingar med egna nattvardsgångar, och en annan gren, som en mer moderat ställning till kyrkan. Det är bland läsarna i denna gren som Evangeliska Fosterlandsstiftelsen vann insteg under senare hälften under 1800-talet.

Sommaren 1852 besökte Carl Olov Rosenius Piteå i tre dagar och predikade Guds ord i fullsatta lokaler – utan att bli antastad av myndigheterna. Konventikelplakatet (förbud mot religiösa sammankomster utanför kyrkans ram) var ännu i laga kraft (till 1858).

Bland läsarna i Piteå var Lars Petter Wåhlin en förgrundsman. Wåhlin var under en följd av år rådman i staden och även riksdagsman i Stockholm under några år. Under denna tid blev han nära vän med C O Rosenius.

Sedan Wåhlin återvänt från Stockholm 1858 började han samla de kristna vännerna till bibelläsning, sång och bön och här har vi nog den kristna gemenskap, som bildade ursprunget till Piteå stads Evang Lutherska Missionsförening.

Första samlingssalen för piteläsarna låg på Hamngatan 33 och kallades allmänt för Bönhuset.
Från årsmötet 15/1 1867 heter det: ”väcktes frågan om vikten och behovet att bilda en missionsförening”.

Det dröjde dock till 19/3 1890 innan missionsföreningen bildades. Bland initiativtagarna märks Erik Ferdinand Wåhlin och stadens vice komminister J Sellin samt troligen även predikanten Carl Berg.

Den 28/3 1890 beslutades att bygga ett nytt bönhus på Prästgårdsgatan.
Det borde bekvämt rymma 800 - 1000 personer.

Det blev ett dyrt hus. Vid invigningen nämndes summan 17 500kr. (en träarbetare hade en dagsförtjänst på 1,50kr)
Invigningen skedde 8/11 1891 och skildras som en vacker och uppbyggelserik fest med 1300 personer samlade, med invigningstal av kyrkoherde G Höijer och 450kr i kollekt.

1902 begärde missionsföreningen anslutning till EFS i Stockholm. Den 1903 bildade Piteå Kristna Ungdomsförening (PKUF) fick tillstånd att hålla sina sammankomster i missionshuset.

Söndagsskolan hade en väldig omfattning under denna tid. 1912 var antalet barn mellan 500 och 600!

En stor händelse var när man 1917 beslutade att fortast möjligt installera elektrisk belysning. Året därpå monterades en kontakt i stora salen så man kunde visa skioptikonbilder.

Vid ingången av 1920-talet hade föreningen 117 medlemmar – en markant lägre siffra än 1890. Förklaringen torde vara att EFS verksamhet var uppdelad i två föreningar – missionsföreningen och ungdomsföreningen, vilken 1920 hade 120 medlemmar.

1921 var Lutherska missionshuset äntligen skuldfritt efter 30 år av tunga amorteringar.
1921, samma år som Sveriges kvinnor fick rösträtt antog missionsföreningen i Piteå nya stadgar, som gav kvinnorna tillträde till föreningens styrelse. Vid styrelsevalet detta år invaldes i styrelsen tre kvinnliga ledamöter och två suppleanter.

1933 fick föreningen en orgel av en anonym givare. Denna fyllde ett länge känt behov och kom att berika gudstjänsterna.

Redan 1908 hade EFS i Norrbotten bildat en länsorganisation – Norrbottens Evang Lutherska Ungdomsförbund fr.o.m. 1936 kallat EFS Missions- och Ungdomsförbund i Norrbotten. Av olika anledningar dröjde det till 1936 innan Piteå missionsförening anslöt sig till länsförbundet.

Fram till 1943 hade missionsföreningens styrelse avvisat alla tankar på deltagande i alliansmöten. Vid årsmötet detta år var åsikterna i denna fråga mycket delade, men efter omröstning bestämdes dock att föreningen skulle delta i alliansveckan 1944.

Konsertbolaget i Stockholm hyrde i november 1943 missionshuset för en konsert med operasångare Jussi Björling. En oförglömlig kväll då missionshuset fylldes till absolut sista plats.

Under åren 1944-1945 rekvirerades missionshuset till förläggning för manskapet från flyget, F21. Flyget hade under krigsvintrarna en landningsbana på norra stadsfjärden.

1950 hade missionsföreningen 100 medlemmar, ungdomsföreningen 40, i söndagsskolan gick 190 barn med 11 lärare. Övrigt barnarbete omfattade 85 barn och 15 ledare.

25/9 1959 var styrelserna för EFS i Piteå, Pitholm och Munksund samlade för att diskutera frågan om fria nattvardsgångar. Man var dock inte redo att fatta något beslut, men frågan torde vara brännande aktuell. EFS Råneå hade redan 1954 tagit beslut om fria nattvardsgångar och 1957 fattade föreningen i Jävrebyn samma beslut.

1962 genomfördes en omorganisation inom EFS. De Ungas Förbund (DUF) upphörde som självständig organisation och dess medlemmar införlivades i missionsföreningens, medlemsantalet i missionsföreningen steg snabbt till 188. Men viktigare var att familjekänslan kraftigt stärktes, Alla Både unga och äldre verkade nu tillsammans.
Den nya ordningen manifesterades vid årsmötet 1962 genom beslut att missionsföreningens namn hädanefter skulle vara EFS MISSIONSFÖRENING I PITEÅ

September 1967 infördes förmiddagsgudstjänst, oktober 1968 togs beslutet att dop kunde förrättas i egen regi och 1970 togs beslutet om fria nattvardsgångar.

29/11 1967 skedde byggstarten till nuvarande EFS kyrkan kostnadsberäknad till 865 000kr. Sista helgen i september 1968 tog föreningen farväl av sitt älskade missionshus som i 77 år varit föraningens hem. 4-7/10-1968 hölls stor invigningshögtid och de 325 sittplatserna räckte inte till alla som ville delta. 15/5-1974 gjordes sista avbetalningen på kyrkskulden och missionsföreningen blev skuldfri.